Kalenderprojektet

Ingen ville väl egentligen sluta med den där julkalendern man hade när man var liten. Du vet den med fickor och öglor där man varje morgon kunde hitta en ny liten present. Att man i själva verket var för gammal försökte man för en gång skull skjuta undan, julkalendern hemma på väggen var ju ändå ganska viktig.

Och i sann julanda ville nu Fonk göra alla vuxna barn lyckliga och återuppta traditionen som så länge legat undangömd i en vrå. Vi bestämde oss helt enkelt för att tillverka egna julkalendrar och stoppa i fina saker i dem. Med full entusiasm bad vi att få sätta upp våra kalendrar på Café Ariman i Lund, Café Grannen i Malmö och på Edvinshemsskolans personalrum i Ystad. Allt för att få sprida lite glädje i juletid.

En kväll i slutet av november samlades vi för att låta kalendrar och innehåll mötas och bilda den enhet som krävs för julkalenderns ändamål. Efter två-dagars-jobb-med-hemmagjorda-kalendrar kunde vi till en av dem dela upp ett 24-delarspussel och slå in varje bit i ett eget litet paket. Denna kalender i rött och svart fick sedan åka till Ariman i Lund. I de andra två kalendrarna delade vi upp legosatser och placerade beskrivningen i ficka nummer 24. Den gröna kalendern fick bo hos Grannen medan den blå, STORA kalendern tog vägen ner till Ystad.

Edvinshemsskolans personalrum gjorde julkalendern stor succé! Ett mail utgick till skolans personal om att det nu fanns en kalender även för dem och att det var fritt fram att öppna paket, på rätt dag givetvis.
Allt eftersom dagarna gick började legofiguren ta form, om så i en annan än den som var tänkt enligt beskrivningen. Den 21 december kunde man urskilja en typ av flygfarkost (?) för att efter ficka nummer 24 se ett eminent resultat.

På Grannen blev de superglada och satte direkt upp julkalendern på dörren. Vid en smygtitt kunde vi snappa upp positiva kommentarer, speciellt från mammor och barn. Om paketen öppnats och legobitarna sats ihop är ännu oklart. Vi lovar att rapportera så fort vi vet något mer.

Till vår stora besvikelse hade inte Ariman lika stor längtan som vi efter denna barndomens årliga tradition. Mycket hastigt fick vi överlämna vår kalender mot tomma löften om en framtid på caféets tegelvägg. Men ack sådan besvikelse när vi en vecka senare besökte Ariman och febrilt letade efter vår gåva som inte fanns att hitta. Med ett uns av besvikelse konstaterade vi att alla inte kan vara lika sugna på spontana julklappsutdelningar som vi.